Livräddare och smugglarjakter: de flygande gränsmännens väg från 1930-talet till i dag 

Sjöbevakningsväsendets Sääski-flygplan var en dubbeldäckare med två öppna sittbrunnar. Den var utrustad med skidor eller ponton. Flygplanet var huvudsakligen placerat i Degerby på Åland.  Med en besättning på två personer och bränsle orkade planet inte stiga upp i luften med radioutrustning. Därför var besättningen tvungen att använda en metalltratt för att skicka meddelanden. Besättningen skrev sina observationer på ett papper, satte meddelandet i den vattentäta tratten och kastade ner den. Om vädret var lugnt så att det gick att landa kunde meddelandet också ges muntligt till mottagaren.

Vintertid byttes pontonerna ut mot skidor. Flygplanet hade ofta spår av kulor från spritsmugglarnas gevär. Förutom att smugglarna använde fartyg och båtar förde de vintertid in olaglig alkohol från Estland till Finland med hästkaravaner. Sjöbevakningsväsendets piloter såg karavanerna på Finska vikens is trots att slädarna var vitmålade. Flygplanets observationer av spritkaravanens position, färdriktning och antalet hästar meddelades till myndigheterna.

Numera finns VL Sääski II LK-1 i Maritimcentret Vellamo i Kotka. 

Våren 1932 utfärdades en förordning om användningen av Sjöbevakningsväsendets flygplan i ambulanstrafik.

Med ambulansflygplan var det tillåtet att transportera patienter som behövde brådskande vård eller så kunde man transportera en läkare eller sjukskötare till patienten. För patienttransporter installerades apparater för konstgjord andning i flygplanen. De längsta ambulansflygningarna gjordes ända till Enontekis, Utsjoki och Petsamo. 

År 1932 köpte Sjöbevakningsväsendet två enmotoriga Junkers F-13 sjöflygplan av Aero Oy. Planen var byggda helt i metall och hade sex sittplatser. Flygplanet LK-2 användes i Helsingfors och LK-3 i Vasa. LK-4 som köptes 1934 användes i Mariehamn.

Flygplanen utrustades med radio och första hjälpen-utrustning. Besättningen bestod av en pilot, en radiotelegrafist-sjukvårdsman och en flygmekaniker. Besättningens säkerhet förbättrades genom att flygplanen utrustades med fallskärmar och flytvästar. 

Segern över spritsmugglarna nåddes under 1930-talet. Även Junkers F-13-planen hann delta i smugglarjakten. Flygplanen var utrustade med en lyspistol för piloten, en kulsprutepistol för meknikern och ett snabbeldsgevär för radiotelegrafisten. Dessutom hade alla besättningsmedlemmar en pistol som personligt vapen.

Kölvattnet efter en motorbåt och ett fartyg syntes tydligt även när det var mörkt. Från flygplanet var det också lätt att se sprittorpederna som smugglarbåtarna bogserade. I allmänhet blev smugglarna rädda för flygplanen och stannade när flygplanen flög lågt med dånande motorer samtidigt som besättningen sköt varningsskott.

När flygverksamheten småningom utvecklades och ökade i volym behövdes fler flygplan. Alla anskaffningar var däremot inte lyckade. Ett exempel på detta var anskaffningen av de holländska flygplanen Koolhoven F.K.49.

Sjöbevakningsväsendet köpte två plan för transport- och sjöövervakningsuppgifter. Det första flygplanet kom till Finland 1940. Det andra kom aldrig. Användningen av Koolhoven F.K.49 ansattes av fortgående tekniska problem. Särskilt motorerna visade sig vara opålitliga. Koolhovenplanets flygtimmar uppgick till endast 18.

Flygvapnet köpte Junkers W34-transportplan från Tyskland och Sverige i början av 1930-talet. Efter vinterkriget hösten 1940 överlämnades två Junkers-plan till Sjöbevakningsväsendet.

Under fortsättningskriget användes flygplanen i olika transportuppgifter, i synnerhet för att transportera fjärrpatruller och sårade. Efter kriget använde Gränsbevakningsväsendet Junkers W34-planen fram till 1950.

I början av 1950-talet skaffade Gränsbevakningsväsendet två De Havilland Canada DHC-2 Beaver-plan för att effektivera sjuktransporterna och andra transportbehov med flygplan i glesbygderna.

DHC-2 Beaver var ett transportflygplan med metallkonstruktion. Flygplanet hade sex platser och var uttryckligen konstruerat för utmanande ödemarksförhållanden i Kanada. I mitten av 1950-talet skaffades ett tredje plan som användes i Rovaniemi. De två Beaverplanen som köptes tidigare användes i Åbo och Vasa.

Enligt statistik från 1958 inträffade ganska få förlossningar på ambulansflygningarna. Det var huvudsakligen fråga om fall av barnförlamning och polio. Svåra magsår, cancerpatienter, blindtarmsinflammationer, hjärnhinneinflammationer och lunginflammationsfall sköttes också med ambulansflyg.  Gränsbevakningsväsendets Beaverplan användes dessutom för att flyga president Urho Kekkonen på skidresor till Lappland.

Beaverplanen tillgodosåg Gränsbevakningsväsendets flygtransportbehov väl och användes ända till 1988. Av dessa plan finns OH-MVM i Maritimcentret Vellamo och OH-MVL på Finlands Flygmuseum i Vanda.

Tidningsurklipp från tidningen Rajajääkäri (gränsjägare), nummer 2/1962. Nyheten handlar om sjuktransportflyg.

Tidningsurklipp från ett nummer av tidningen Rajajääkäri (gränsjägare) från 1960. Tidningsurklippet handlar om Gränsbevakningsväsendets helikopterverksamhet.

Gränsbevakningsväsendets helikopterverksamhet inleddes 1960. Verket hade en sovjettillverkad Mil Mi-1M-helikopter och två polska licensversioner SM-1S/600 av samma typ.

Gränsbevakningsväsendets första helikopterförare fick sin typutbildning i Polen. Räddningshelikopterverksamheten i Finland inleddes vid Gränsbevakningsväsendets helikopterbaser i Immola, Kajana och Ivalo 1961.

SM-1 användes för traditionella ambulans- och transportflyg, men även för övervakningsflygningar vid landgränserna. I början krävde flygreglerna och anvisningarna emellertid att gränsövervakningsflygningarna gjordes på fem kilometers avstånd från gränsöppningen.

När erfarenheterna ökade blev flygverksamheten mångsidigare: bland annat spanings- och räddningsflygningar inleddes på Finska viken. Under helikopterverksamhetens första år väckte de nya helikoptrarna intresse bland allmänheten och de visades upp för civilbefolkningen i gränstrakten bl.a. under lantbruksutställningar och mässor.

Med helikoptrarna kunde man också stödja soldathemssystrarnas viktiga arbete. Sommaren 1962 besökte ett flygande soldathem krigsövningarna som ordnades av Norra Karelens gränsbevakningssektion.

Numera finns helikoptern OH-HRC på Suomen Ilmavoimamuseo i Tikkakoski. 

Gränsbevakningsväsendets helikoptermateriel blev mångsidigare 1964. Intäkterna från medborgarinsamlingen ”Luftbron”, som leddes av tv-ansiktet Niilo Tarvajärvi och tonsättaren Barbara Helsingius, var då så stora att Finlands Röda Kors kunde köpa en fransktillverkad Sud Aviation SE 3130 Alouette II-helikopter.

Helikoptern överlämnades till Gränsbevakningsväsendet för att användas i Ivalo. Helikopterns flygtid med full tank var tre timmar och flygresan 470 kilometer. 

År 1968 började Gränsbevakningsväsendet använda den första av sju Agusta Bell 206-helikoptrar som licenstillverkades av italienska Agusta.

Den första AB 206-helikoptern användes i Immola och den andra i Helsingfors. I början av 1970-talet skaffades ytterligare två helikoptrar som användes i Åbo och Ivalo. År 1974 skaffades en extra helikopter till Åbo och 1980 ytterligare en extra helikopter. Utöver dessa överlämnade flygvapnet ytterligare en Agusta Bell 206.

Till sina egenskaper passade Agusta Bell 206 bättre än de tidigare helikoptertyperna för sjöräddningsarbete. Förutom piloten fanns det plats för fyra passagerare. En patient på bår fick plats inne i helikoptern. Helikoptrarna användes för att söka försvunna personer. I norra Finland togs ofta en spårhund också med i helikoptern.

Eld och rök upptäcktes bra av en spaningshelikopter. Även ödestugorna och deras gästböcker granskades effektivt genom att använda helikoptrar. Gränsbevakningsväsendets helikoptrar var på den tiden utrustade med apparater med vilka man kunde upptäcka meddelanden och signaler från nödsändare.

På 1970-talet inkluderades följande uppgifter i helikopterbesättningarnas normala arbete:

1. övervakning av land- och sjögränserna
2. snabba förbindelseflyg
3. spanings- och räddningstjänst
4. ambulansflyg.

Gränsbevakningsväsendets helikoptrar användes också i uppgifter med anknytning till det militära försvaret, till exempel för transport av trupper som deltog i manövrar.

Under 1970-talet började helikoptrar användas i större omfattning för patrull- och övervakningsflygningar vid land- och sjögränserna.

Bevakningssektionerna använde helikoptrarna som var tillgängliga i sina verksamhetsområden för att övervaka och följa Sovjetunionens gränstruppers verksamhet och rörelser.

Gränsbevakningsväsendet effektiverade sin verksamhet under kuppförsöket i Moskva i augusti 1991. Man försökte få information om den rådande situationen vid östgränsen även med hjälp av övervakningsflygningar som gjordes med helikopter.

Åren 1976 och 1979 skaffade Gränsbevakningsväsendet två amerikansktillverkade Piper PA-31 Navajo-flygplan som skulle ersätta DHC-2 Beaver-planen. Flygplanen användes i synnerhet för sjöövervakningsflygningar. Tack vare sin utrustning kunde Navajoplanen användas även vid instrumentflygning, dvs. även i mörker och dåligt väder.

Det första planet OH-PRA förstördes i Limingoviken i Uleåborg sommaren 1992 när bränslet tog slut och planet gjorde en nödlandning. Det senare planet OH-PRB såldes för civilt bruk 1994.

Ett sovjetiskt spaningsfartyg fotograferat på Östersjön från Gränsbevakningsväsendets flygplan. Observationerna som gjordes under övervakningsflygningarna analyserades noggrant in i minsta detalj.

Sjöräddningsarbetet och anskaffningen och användningen av räddningshelikoptrar i detta arbete granskades vid övergången mellan 1970- och 1980-talet. Regeringen beslutade i början av 1980 att tre sovjettillverkade medeltunga Mil Mi-8-helikoptrar skulle skaffas till Gränsbevakningsväsendet och utrustas för sjöräddningsarbete.

Denna utveckling ledde till att Gränsbevakningsväsendets flygverksamhet koncentrerades till den nya förvaltningsenheten, Bevakningsflygdivisionen, 1981. Ledning av sjöräddningstjänsten blev en av Gränsbevakningsväsendets synligaste huvuduppgifter.

Sjöräddningsjouren inleddes i Åbo den 1 juni 1981. I Finland utrustades sovjethelikoptrarna Mi-8 med västerländsk avionik och radar, livräddningsvinsch och ambulansutrustning.

Mil Mi-8, som var byggt för transport, lämpade sig dock inte helt för sjöräddningsarbete och Gränsbevakningsväsendets första Mi-8 förstördes redan under en övningsflygning i april 1982 då båda motorerna stannade ovanför havet. Olyckan ledde till att en besättningsmedlem omkom i det iskalla havsvattnet.

Mi8-helikoptrarna lämpade sig däremot bra för olika transportuppgifter, till exempel för att resa utkikstorn längs den östra terränggränsen. I slutet av 1980-talet överlämnades Mi-8-helikoptrarna till flygvapnet.

Sedan 1985 har räddningstjänsten kunnat utföras med Agusta Bell 412-helikoptrar. Den lätta tvåmotoriga helikoptern är mångsidigt utrustad.

Helikoptrarna har sjöräddnings- och sjukvårdsutrustning, utrustning för mörkerseende och värmekamera, väder- och spaningsradar, strålkastare och vinsch. Dessutom kan helikoptrarna utrustas med en släckningspåse på 1 000 liter för att bekämpa skogsbränder.

Gränsbevakningsväsendet har fem AB 412-helikoptrar.

Gränshundar som används i räddningsuppdrag och andra insatser får sin egen utbildning i övergångsmetoder. Under utbildningen vänjs hundarna vid att utföra uppgifter i helikopter.

Helikoptrar används också för att transportera Gränsbevakningsväsendets beredskapsplutoner och vid behov även i vissa handräckningsuppdrag till polisen och andra myndigheter.

Från och med 1988 har Mi-8-helikoptrarna ersatts med moderna franska AS-332 Super Puma-helikoptrar. Dessa helikoptrar har mångsidig sjöräddnings- och sjukvårdsutrustning.

Tack vare avisningssystemet kan helikoptrarna flyga även i nedisningsförhållanden. Anordningarna för mörkerseende och värmekameran är praktiska hjälpmedel vid spaning av försvunna. Till flygbesättningen hör fem personer och helikoptern kan ta upp till 20 passagerare.

Gränsbevakningsväsendets alla dåvarande helikoptrar deltog i storövningen för beredskapsavdelningar som ordnades i Immola 1993.

Numera har Gränsbevakningsväsendet fem Super Puma-helikoptrar. 

Bilfärjan Estonia sjönk natten den 28 september 1994 i en hård höststorm söder om Utö. I räddningsinsatsen deltog Gränsbevakningsväsendets två Super Puma, två Agusta Bell 412 och Piper Navajo. Förutom mörkret försvårade det stormiga vädret och de höga vågorna räddningsarbetet betydligt.

Olyckan krävde 852 människors liv. 137 personer som befann sig ombord kunde räddas till helikoptrarna och till fartygen som kom till undsättning. 

Av Gränsbevakningsväsendets helikoptrar räddade Super Puma OH-HVG 44 personer ur havet och Agusta Bell 412 OH-HVD 7 personer. Gränsbevakningsväsendets övriga helikoptrar hittade tyvärr endast drunknade.

Estoniakatastrofen visade tydligt att en effektiv och ändamålsenlig materiel och en kunnig och välutbildad besättning är den enda förutsättningen för att kunna agera i motsvarande svåra situationer. Insatsen har hittills varit en av Gränsbevakningsväsendets svåraste i fredstid. Helikopterbesättningarna var tvungna att arbeta under hård fysisk och psykisk press.

År 1995 förnyades Gränsbevakningsväsendets flygmateriel när två Dornier Do-228-plan köptes från Tyskland. Dornierplanen utrustades särskilt för havs- och miljöövervakningsuppgifter.

Besättningen består av två piloter och två systemansvariga operatörer. Dornierplanen har en flyghastighet på cirka 300 kilometer i timmen och en drifttid på fem timmar.

Eftersom Gränsbevakningsväsendets Dornierplan är mångsidiga har de under de senaste åren också använts i internationella uppdrag, i synnerhet i operationer i Medelhavsområdet som har letts av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex.

I Dornierplanens utrustning ingår sjöövervakningsradar, SLAR-sidspanande radar avsedd för att observera oljeutsläpp, infraröd/uv-skanner för att bedöma oljeutsläppens omfattning och en värmekamera för spanings- och övervakningsuppgifter.

Förutom bekämpning av miljöskador i havsområdena följer Gränsbevakningsväsendets flygmateriel också förekomsten av alganhopningar i Finlands kustområde och Östersjön.

Gränsbevakningsväsendets helikoptrar deltar alltid vid behov även i släckning av skogsbränder och eldsvådor. Med en släckningspåse som installeras i Super Puma kan man släppa ner 2 000 liter vatten över en brand.

Flygplans- och helikopterbesättningens arbete är i allra högsta grad teamarbete från flyguppdragets början till slut. 

I början av 2010-talet ersatte Gränsbevakningsväsendet helikoptrarna Agusta Bell 206 som tagits ur bruk med de nya helikoptrarna AgustaWestland AW 119. I och med den nya materielen fick Gränsbevakningsväsendets flygverksamhet ännu större kapacitet än tidigare.

Gränsbevakningsväsendet har sammanlagt fyra Koala-helikoptrar.

Den snabba tekniska utvecklingen under 2000-talet har introducerat obemannade luftfartyg eller drönare.

Myndigheter runtom i världen använder fjärrstyrda luftfartyg i allt större omfattning, även i Finland. Drönare som används i övervaknings- och spaningsuppgifter kan utrustas med mångsidig kamera- och sensorteknik. De ger dessutom Gränsbevakningsväsendet helt ny kapacitet.

Provflygningarna med det obemannade systemet Schiebel S-100 i havsområdet gjordes på bevakningsfartyget Turva hösten 2019. Men de nya obemannade systemen är ändå bara verktyg. En människa analyserar och tolkar informationen och lägesbilden som drönaren producerar samt vidtar nödvändiga åtgärder.

Gränsbevakningsväsendets allt mångsidigare uppgiftsfält och förändringarna som skett i säkerhetsmiljön ledde till att Dornier Do 228-spaningsplanen som använts sedan 1995 snart måste ersättas. De motsvarar inte längre helt dagens krav på prestationsförmåga.

Gränsbevakningsväsendet har inlett MVX-projektet vars syfte är att ersätta båda gamla Dornier-spaningsplanen med modernare plan.